Utrustning hårdvara – grundligare genomgång

Här går jag igenom ”utifrån och in” vad du kan eller måste ha för att rippa vinyl.

Skivtvätt
De som rippar vinyl professionellt har en skivtvätt – en anordning som tvättar skivan med någon sorts vätska, och sedan kan ”dammsuga” skivan torr. En skivtvätt kan kosta mellan c:a 5 000 och 20 000 kronor.

Jag har ingen riktig skivtvätt, men mina riktigt slitna skivor tvättar jag med en blandning av 1 del T-sprit, 1,5 del destillerat vatten och 1 droppe Yes-diskmedel. Som diskborste använder jag en målarpensel med naturborst. Jag sköljer av skivan med lite destillerat vatten och lyfter bort resterande vatten med en dammfri ”mirakeltrasa”.

Det blir fortfarande mycket knaster kvar, men ljudkvaliteten höjs avsevärt! Så mycket att man kan fundera över om skivorna egentligen alltid borde tvättas före inspelning.
Nu är jag inte säker på att det här är en idealisk metod för hyggligt välskötta skivor, så jag brukar nöja mig med att använda en bra skivborste (torr) och spela in skivorna ”som de är”.

Det finns de som säger att man ska spela av skivor ”vått” och alltid gör det när de lyssnar. Jag tycker nog det låter skumt, men tar gärna del av erfarenheter som finns.

Slutligen har jag sett och prövat ett tips om att stryka ett skikt av trälim på skivan. Skivan får sedan torka ett dygn, och sedan dras limmet bort (och tar med sig damm och smuts).

Det var ju en spännande metod, men jag tyckte inte det fungerade något vidare. Om du provar så måste du se till att ha en jämn och tillräckligt tjock limyta för att hålla ihop vid lossdragningen. Det får inte finnas några separata limdroppar.

Skivspelare
Många vinylentusiaster menar att skivspelaren är den viktigaste komponenten i ett Hifi-system. Därefter kommer tonarm och pickup och i fjärde hand resten…

Du kan ha följande val:

  • Använda din befintliga skivspelare
    Det här är väl utgångsbudet och beror förstås på vilken spelare du har. Är den lite äldre bör du kanske se över och serva den lite. En remdriven spelare kan behöva få en ny drivrem (googla – det finns återförsäljare). Pickupen kan behöva en ny nål, eller byt pickup – bra alternativ finns från en tusenlapp och uppåt.
  • Köpa en begagnad spelare
    Det finns gott om begagnade kvalitetsspelare till bra pris. Du bör forska efter vilka märken och modeller som är välrenommerade. Köper du av en handlare bör den vara nyservad. Köper du privat så får du fundera på om du behöver byta drivrem och pickup.
  • Köpa nytt (utan USB)
    Vinyl är inne i en renässans och fortfarande hett. De flesta som köper är entusiaster och den genomsnittliga kvaliteten på de spelare som säljs idag är säkert bra mycket högre än den någonsin varit. Priser för en hyfsad vinylspelare startar kanske från 2000 och uppåt till tokdyrt.
    Det finns också spelare som innehåller RIAA-steg (se nedan) vilket är praktiskt. Priset kan ge en indikation på om det här är en produkt för det ”lägre segmentet” eller mellanskiktet.
  • Köpa en USB-spelare
    En sådan här tar hand om de flesta praktiska problem genom att den innehåller allt som behövs, RIAA-steg och AD-omvandlare (mer om detta nedan). Men jag skulle vara misstänksam när priset för allt detta är mindre eller samma som priset för en Hifi-spelare utan pickup. Det finns bättre USB-spelare på marknaden och det kan dyka upp nya men då kostar de mer.
  • Fotografera skivan
    En mer udda metod (som jag läst om för länge sedan) är att fotografera skivan (3D?) och sedan låta ett program tolka spårinformationen som musik. Det räcker nog inte att lägga in skivan i scannern, så jag kommer inte jobba vidare på det här spåret…

RIAA
Spelning av 33 och 45 varvsskivor kräver en särskild förförstärkare som höjer basljudet i förhållande till mellanregister och diskant (enligt RIAA-kurvan). RIAA-steget är antingen anpassat enbart till pickuper av MM-typ (moving magnet) eller klarar både MM och MC-pickuper (moving coil). MC är dyrare och vet man inte vad man har, är det nästan garanterat MM – alltså standard.

Äldre förstärkare hade mer eller mindre alltid en phono-ingång (för MM pickup) och ibland två (en till för MC). Nyare förstärkare saknar oftast den här phono-ingången.

Om du nu inte redan köpt USB-spelaren så har du följande alternativ:

  • Använd din gamla förstärkare
    Koppla skivspelaren till phono-ingången på din förstärkare och utgången till bandspelare till nästa steg – AD-omvandlaren.
    Det här är ett grundtips om förstärkaren är OK
  • Köp en RIAA-burk
    Det här är en separat enhet som kan kopplas mellan en skivspelare och en (vanlig) förförstärkare och AD-omvandlare.
    RIAA-enheten kan kosta mellan 800 och 1 500 kr i normalkvalitet och en hel del mer förstås.
  • Digital RIAA
    Det är möjligt att spela in signalen direkt från skivspelaren och sedan justera inspelningen digitalt. Tanken är att man slipper ett elektroniskt steg i signalkedjan. Jag har läst en recension (av Pure Vinyl – ett inspelningsprogram för MAC) som hävdar att den digitala RIAA-n ger bättre ljud än en top-of-the-line ”vanlig RIAA”. De flesta andra som yttrar sig om det på nätet tror tvärtom.
    Jag är också skeptisk, men om någon försöker sig på, så vill jag gärna höra om erfarenheterna.

Ljudkort/AD-omvandlare
Lika viktig som skivspelaren är för vinylentusiasten är AD-omvandlaren för den som rippar.
Den analoga signalen ska omvandlas till digitala ettor och nollor, och det är då som kvaliteten på inspelningen bestäms. Därefter kan du ta bort och dölja missljud från hack i skivan och knaster, men du kan inte förbättra signalen. Därför bör vi också ha all förstärkning/nivåjustering i den analoga domänen för AD-omvandlingen och ingen i den digitala därför att detta bara kan försämra kvaliteten.

(Se också avsnittet om drivrutiner och operativsystem)

På datorns moderkort finns redan ljudkortets funktioner integrerade, men du kan räkna med att kvaliteten är lägre än om du skaffar separata ljudkortsfunktioner och att det har större problem med nätbrum och störningar från andra komponenter i datorn.
Se också nästa avsnitt om förstärkning före AD-omvandlingen.

Dessutom påverkas inspelningen av drivrutiner och operativsystem vilket jag behandlar senare

  • Externt (separat) ljudkort
    Ett externt ljudkort har fördelen att sitta utanför datorlådan, och kommer därför ha en lägre störningsnivå.
    Externa ljudkort med nivåkontroll och 24 bitar (som jag rekommenderar) verkar tyvärr alltid vara mer designade för musiker än för vinylrippare. Det saknas ofta vanliga RCA-kontakter så du måste skaffa någon sorts adapter. De har separat volymkontroll för varje kanal, medan man skulle föredragit en som verkar på båda kanalerna.
    Ljudkortet bör ha ASIO-drivrutiner – se avsnitt om operativsystem och drivrutiner.
  • Internt dedikerat ljudkort
    Ett sådant kan du köpa och installera själv på en ledig plats i en stationär dator. Det bör ha 24-bitars AD-omvandling.
    Det ska vara skyddat mot de störningar som finns inne i datorlådan, men om det är trångt i lådan kommer t.ex. ett kraftigt grafikkort kunna ge oacceptabla störningar.
    Kan rekommenderas för datorer som fortfarande har gott om lediga expansionsplatser. Du får också bra ljud direkt från datorn när du lyssnar med hörlurar.
  • Integrerat ljudkort
    0-budgetvarianten
  • Ljudkortsfunktionen kombinerad med någon annan komponent
    Ingår i USB-spelare och kan ingå i RIAA-steg. Helst bör denna ha en kontroll för ljudnivå så att du kan styra inspelningen därifrån. Oftast saknas detta, så det kan vara svårt att hitta rätt.

För hög eller för låg signalnivå till ljudkortet
Om du inte får rätt signalnivå in till ditt ljudkort (i eller utanför datorn) kan reservalternativen vara:

  • Använd en förförstärkare som du redan har
    Tanken är att du skulle koppla utgången för effektförstärkare till ditt ljudkort/AD-omvandlare. När du sedan gör en inspelning – som går direkt från AD-omvandlaren – så kollar du av och justerar nivån med hjälp av din förförstärkare. Observera att jag inte testat själv. Frågan är om det finns några risker med utgångsnivån?
    Förförstärkaren kan ju också innehålla en RIAA och därmed slå två flugor i en smäll.
  • Spela in med 24 bitar även om du tänkt nöja dig med 16 om nivån är för låg
    En 16-bitars AD-omvandlare som matas med förförstäkare med rätt utstyrning är fullt tillräckligt bra, men om man inte har koll på insignalen kan det vara bättre att spela in med 24 bitar. Man borde då ha bättre råd att förlora några ”kvalitetsbitar” om signalen förstärks digitalt.
  • Använd en signaldämpare om signalen är för hög
    Det här råkade jag ut för när jag skaffade en ny RIAA-enhet. Lösningen blev att köpa ett par signaldämpare (attenuators) som kopplas in på vardera kanalen in till ljudkortet (RCA-kontakter). I mitt fall räckte det med en dämpningsfaktor på 6 Db.

Kablage
Hifi-nördar köper högtalar- och signalkablar för 1 000 kronor metern och uppåt. Skälet är att högre materialrenhet, större ledningsarea och bättre kontakter minskar förvrängning av signalen när den transporteras. Bättre avskärmning minskar störningar och annan elektromagnetisk påverkan från omgivningen. Framför allt är det på nätbrum (50 Hz) som man kan se en mätbar skillnad.

Det finns alltså skäl att byta ut de enklare kablar som du har mot sådana med bättre kvalitet för den ”analoga” överföringen. Det finns också digitala lyxkablar för USB, men det är knappast nödvändigt. Det viktiga är att de inte glappar…

De RCA-kablar jag använt kostar c:a 200 kr paret. Det får ses som ett budgetalternativ.

Tillbaka till huvudsidan