Inspelningsformat
Inspelningsformat väljs efter hur man tänker spela upp musiken.
Om jag hade velat bränna musiken på ”klassisk CD” skulle jag välja inspelningsfrekvens 44100 eller 88200 Hz, men det har aldrig varit mitt mål och därför väljer jag hellre 48000, 96000 eller möjligen 192000 Hz eftersom det är standard i datavärlden och för High Definition Audio (96000 och 192000 Hz). Man konverterar inte gärna mellan ”frekvensbaserna” 44100 Hz och 48000 Hz eftersom det försämrar resultatet, så bestäm alltså det i förväg.
Upplösningen kan vara 16 eller 24 bitar (bitdjup) när den analoga signalen omvandlas till digital (AD-omvandling). Valet mellan 16 och 24 bitar kan ge större skillnad än valet av frekvens , framför allt genom högre dynamik – bättre kvalitet på både höga och låga ljudnivåer.
Jag har läst åsikten att musik producerad för 60000 Hz och upplösning på 20 bitar skulle ge samma lyssningskvaliteter som för vinyl.
John Atkinson skriver i en en recension på Stereophile (sid 3) två saker som jag tycker är intressanta:
- att när han spelar in på 192 000 Hz så flyter skivbruset fritt från musiken på samma sätt som när man lyssnar analogt, och det gör det lätt att ignorera det. När han spelar in på 44 100 Hz så integreras bruset med musiken och blir på så sätt mer störande.
- att inspelningar på 44 100 Hz blir mycket bra, 96 000 Hz bättre, men för inspelningar gjorda med 192 000 Hz kan han över huvud taget inte höra någon skillnad mellan originalet och inspelningen, hur mycket han än försöker. Då har han säkert också haft den bästa tänkbara utrustning i alla led.
S. Andrea Sundaram har några intressanta artiklar på SoundStage! “Understanding Digital Music — What Bit Depth and Sample Rate Really Mean”. (Lustigt nog kommer “part two” före “part one” när du bläddar).
Slutsatser:
Jag menar att minnesutrymme idag är så billigt att 96000 Hz/24 bitar inte är något problem, men jag kan tycka att 192000 är lite att ta i med tanke på utrymme och utrustning.
Fortfarande är 48000/16 bitar helt OK, men det kan minska manöverutrymmet när det gäller redigering och inspelningsnivåer.
Välja annan frekvens och upplösning vid inspelning än vid uppspelning?
Ett skäl att välja en högre frekvens och större upplösning vid inspelning än för uppspelning är att du får större utrymme för redigering och nivåjustering utan att förlora kvalitet på slutresultatet. Om jag någon gång undantagsvis bränner en CD så är det bättre att göra det från en inspelning på 96000 Hz än från en på 48000 Hz.
Lagringsformat för uppspelning
Lagringsformatet gäller hur du ska spara ljudfilerna på datorn. Det finns ett antal olika att välja på. Vad du behöver se till är att ditt uppspelningsprogram, eventuell streamingenhet och bärbara musikspelare kan hantera formatet (och upplösningen – se ovan). Förmodligen kommer du att spara i flera versioner i olika format; för streaming, för bärbart och för arkivkopior.
Det finns två huvudtyper av format – ”lossy” och ”lossless”.
-
I ett ”lossy” format har man både komprimerat och tagit bort ljudinformation utifrån en avvägning av utrymmesvinsten mot kvalitetspåverkan.
-
Ett ”lossless” format kan vara komprimerat och ta mindre plats än det okomprimerade råformatet, men all ljudinformation är intakt (och kan konverteras fram och tillbaka utan förluster).
Jag – som arbetar i Windows – använder följande format i arbetsflödet:
- WAV – ett okomprimerat råformat (lossless) som är nödvändigt för vissa redigeringsprogram. Det här använder jag enbart under själva inspelnings- och redigeringsprocessen eftersom det tar onödigt stor plats under långtidsförvaring.
- FLAC – ett komprimerat lossless-format för arkivkopian och för streaming (t.ex. via Bluesound). Sparar c:a 40% utrymme jämfört med WAV. Motsvarande format i Applevärlden är ALAC.
- MP3 – ett komprimerat lossy-format för bärbart. Jag brukar använda högsta kvaliteten (320 kbit/s CBR) och sparar nästan 90% utrymme (från FLAC 24/96 000).
Ett annat lossy format som kan vara intressant är Ogg Vorbis.
Nu är det nog många som anser att 320 kbit/s är oekonomiskt i förhållande till resultatet, men det brukar inte rekommenderas att man går under 256 kbit/s för MP3. Man kan också spara mer utrymme genom att välja VBR (Variable Bit Rate) i stället för CBR (Constant Bit Rate). Med VBR anpassas komprimeringen efter ljud-informationen och man får bättre ljud per Megabyte än med CBR.